.

Detta blir ett litet rörigt inlägg.

Tidigare var ´jag så sjukt rädd för ALLA människor! Var rädd för att få nedlåtande kommentarer om mitt utseende, släkte eller något annat sådant. Jag har ju gjort mycket galet i mitt liv, när jag var mindre alltså.

Jag brydde mig INTE alls vad andra tyckte. Om hur jag skulle se ut, vara eller vem jag skulle vara med.

Jag var Felicia Pettersson, en äkta pojkflicka. Jag klättrade i träd, klippte håret och var allmänt galen.

Men, senare växte ju håret ut och jag blev mer tjejig efter ett år eller två. När jag började bli mer tjejig(Gå i mer tjejkläder och allt sådant vid 11-12 års ålder) Så blev jag jättefånig, (kom ungefär vid 12,5 års ålder) Jag vågade inte åka branta vattenbanor längre som jag gjort tidigare, jag vågade inte hoppa ifrån ett litet vattentorn.

Jag började bry mig om hur andra människor såg på mig. Varför blev jag så våpig? Jag har ingen aning!

Jag förvandlades ifrån en framåt och orädd tjej, till ett osynligt, försiktigt knyte.

Åren gick, och nu går jag i åttan. Ända fram tills nu hade det bara funnit ett ställe där jag kunde va mig själv - Kempon. Där fick jag göra de saker jag gillade, brottas och slåss och allt det där. Där fick jag energi.

Men, ifrån ca förra veckan insåg jag. Varför bryr jag mig om vad andra tycker?  Det enda viktiga är att JAG tycker att jag är vacker, eller gör något bra. Det spelar ingen roll vad jag har på mig eller gör, jag är mig själv och det SKALL jag vara stolt över. Nu är jag det. Glömde nämna också att förra året slöt jag vara våpig för allt annat än människor. Nu klär jag mig exakt hur jag vill, tänker hur jag vill och är hur jag vill. Det har alla rätt till att få göra utan att någon säger något. Jag tänker inte längre på hur människor ser ut, jag tänker på hur dem är.

Ser jag en människa med punkstil t.ex. Så tänker jag bara: Denna människa är sig själv! Toppen! :D

Det är nog därför jag fått Ida och Sonja till mina vänner, hade jag varit liten och osynlig som förut hade de kanske inte varit mina vänner. Eller tjejerna på lägret, de är mina vänner allihopa.

Jag VÅGAR gå fram och säga "Hej", jag vågar vara den jag är. Och, därför har jag fått så många härliga vänner.

Folk tycker om när man är en själv!

(Ta inte illa om jag just inte nämt Dig i inlägget! Jag tar bara med dem nya kompisarna. Jag räknar ifrån den tiden jag förändrats!)

 

Hörs sen!